Vi har uppdateringsdagar i olika ämnen.

Har man gått utbildning hos oss får man automatiskt inbjudan till dessa dagar och att vi i maj hade vi en uppdateringsdag om ”dyket”.

8 maj 2007- "Dyk"seminarium, referat

Det var 50 st deltagare från hela Sverige + Norge + Finland. Flera representanter för utbildningar och de stora organisationerna deltog.

Vi började dagen med att psykolog Åke Pålshammar föreläste om tidig bidning mellan barn och föräldrar. Det var intressant att höra från en sådan kunnig person om de allra senaste rönen. Samtidigt blev man väldigt medveten om vilket ansvar man har som förälder och som t ex instruktör. Det är viktigt att inte svika ett litet barn. Att inte gå in och göra våld på den känsliga bindningen som finns. Man måste vara väldigt lyhörd för barnets signaler och vara medveten om att varje barn är individuellt och uttrycker sig på sitt eget vis. Barn är experter på att läsa av sina föräldrar. Det vet vi ju. Barn härmar sina föräldrar. Det är viktigt att vi gör föräldrarna som rollmodeller. T ex bör vi kunna förvänta oss att föräldern gör precis det som vi förväntar oss att barnet ska kunna göra. Ett barn som upplever sig stressat kommer att få ett cortisolpåslag som i sin tur påverkar viktiga strukturer i hjärnan. En av de strukturerna (Hippocampus) ansvarar för minne och inlärning. Denna struktur minskar vis längre stress. Det är samma sak som händer vid utbrändhet. Olika barn blir stressade för olika saker. Vi måste återigen vara lyhörda för det enskilda barnets behov.

Nästa sektion av dagen innehåll berättelser från simmande föräldrar. De hade fått instruktionen att berätta öppet om hur de upplevde simningen och särskilt dyket. Om de känt sig tvingade att dyka. Om varför de valde att börja simma.

Först ut var en mamma vars dotter började simma tidigt. Allt var frid och fröjd. Dyket gick bra. Vid 14 mån ålder genomgick hon en kosmetiskt operation och var borta i 3 v från simmet. När hon kom tillbaka var hon skeptisk mot främmande personer. Hon ville inte dyka. Uppvisade osäkerhet. Mamman beskrev hur hon upplevde mycket stöd och att de fortsatt simma för att det kändes som att det var ok fast de inte dök. Nu är flickan 3 år och är själv ledsen för att hon inte kan dyka så att nu ska de försöka att hjälpa henne att kunna det. Det som vi kunde ha gjort bättre var att vi kunde haft varje övning anpassad för de som dyker och de som inte dyker. Nu fick de alternativa övningar men det hade känts bättre om det var samma övning. T ex åka rutschkana – men inte under vattnet. Simma till kanten – men inte under vattnet.

Nästa person berättade om sitt adopterade barn som kom till henne när han var 16 mån. Hon hade önskat få börja simma direkt för att stärka bindningen mellan henne och barnet. Han hade bott på barnhem under hemska förhållanden och hade ingen tillit till någon vuxen. Nu blev det först när han varit i Sverige i 6 mån. Nu är han 3 år. Han älskar att simma och dyka. Simningen har varit oerhört viktig för mamman och sonen. Det enda som mamma tyckte var jobbigt var att han inte naturligt simmade tillbaka till henne utan till kanten eller leksaken. En förlust av tillit och anknytning kommer alltid att finnas kvar. Det var en rörande berättelse.

Många andra fina berättelser fick vi ta del av. De som simmade hos oss berättade hur otroligt nöjda de var med vår verksamhet och hur duktiga och inkännande våra instruktörer är. Det var fantastiskt roligt att höra och jag blev ännu mer stolt över er!

Så var det ”p1-mamman” som berättade vad hon hade varit med om på ett stort sim i stockholmsområdet. Det är en förskräcklig historia där hon upplevde simmet som en sekt med noll tolerans för att man inte ville dyka med sitt barn. Hon kände sig utfrusen och oaccepterad och ifrågasatt. Hon drog slutsatsen att alla babysim var på samma sätt. Hennes berättelse gjorde alla väldigt obehagliga till mods eftersom det inte var någon som kunde förlika sig med detta. Hur kan sådana babysim få finnas? Hur ska vi göra för att detta inte sla kunna hända igen. Vilken typ av kvalitetssäkring kan vi göra på simmen i landet? Detta inslag var det som gjorde starkast påverkan på deltagarna.

Efter lunch sammanfattade jag olika vinklingar. Som instruktör har vi ett stort ansvar.
Hur ska det ansvaret fördelas? Vad förväntar sig föräldrarna av oss? Vad förväntar vi oss av föräldern vad gäller ansvaret. Hur kan vi veta att vi gör det på barnets villkor? Hur kan man läsa av vad barnet vill? Hur kan man läsa av vad föräldern känner? Ska dyk vara en naturlig del av verksamheten? Ska man ändra på definitionen av babysim?
Ska man ta bort dykbegreppet? Hur ska man dyka? Varför just så? Osv..

Dessa frågor låg till grund för diskussioner i mindre grupper. Avslutningsvis hade vi diskussion in stor grupp.

Alla var upprörda över p1-mammans inställning. Alla respekterade hennes känslor givetvis men hon drog slutsatsen att alla sim var som det hon var på vilket ju var lite provokativt för oss som inte heller tycker att det är acceptabelt det hon varit med om. Eftersom hon har gått ut i radio och berättat att det är som en sekt att vara med i babysim – har ett dåligt rykte spridit sig! Vi diskuterade även om det spelade någon roll hur man dyker. Någon tyckte att det inte spelade någon roll hur. Jag hävdade att det gör det. Ska man ha en dykgenomgång eller inte. Ska man överhuvudtaget tala om dyk. Lätt att det blir outtalade förväntningar. Någon sa att man inte skulle dyka med sitt barn förrän föräldern ledigt kunde göra det. Att man bör göra det tillsammans med sitt barn så att det blir ett sätt att umgås även under vattnet. Ska man ha ett ”grunddyk” alls eller direkt gå till fria dyk. Varför måste man dyka så tidigt. Räcker det inte med att börja när barnet är större så att man kan fråga det?

Inga svar gavs – men många frågor väcktes!

Det var en otroligt inspirerande dag och jag har bara fått massor med positiv respons!

Tankar som jag själv har fått är att vi nog ska ta bort grunddyket helt för att direkt gå till fria dyk. Jag gillade tankarna på att föräldern och barnet ska gå under vattnet tillsammans. Det vore nog bra att bryta upp kurserna till färre nivåer för att individualisera mer.

Tack för att ni kom och bidrog till en utvecklande dag!

Ludmilla